Hemma bra men borta bättre

Vid det här laget borde jag ha lärt mig att jag sällan håller det jag säger i bloggen, för inte hann jag med något avslutande inlägg innan vi åkte hem till Sverige. Nu kommer iallafall antagligen mitt sista inlägg för den här bloggen.

Det kändes det som att jag utnyttjade sista veckan till max, och varje dag kändes som en gåva – ännu en dag i denna fantastiska stad. Våra sista veckor förgylldes dessutom av en ny bekantskap i form av tidigare Saltvolontären Lovisa som nu flyttat tillbaka till Buenos Aires för ett års utbytesstudier. Vi hade mycket gemensamma upplevelser men det var även väldigt intressant att få höra hur staden förändrats sedan hon var volontär för 3 och 4 år sedan.

När det kom till den punkten då jag var tvungen att börja ta avsked av människor jag lärt känna – vänner och arbetskollegor, blev jag mer och mer säker på att det inte var sista gången jag satte min fot i Buenos Aires. Hur skulle jag kunna lämna den här staden och dessa människor som jag kämpat så för att bli en del av? Nej, det kunde helt enkelt inte vara ett sista farväl. En idé föddes, att jag till hösten skulle åka tillbaka och stanna fram till jul. Tanken, utan några som helst säkra planer hittills, är att jag ska läsa spanska på distans och söka jobb. Jag har stort förtroende för Guds vägledning, och även om jag ännu inte är helt säker på hur min framtid ser ut är jag säker på att Gud kommer att föra mig dit han vill ha mig, som han gjort så många gånger förut.

Nu sitter jag här, med snö utanför fönstret i ett ombonat och varmt hem, mitt hem. Under min tid i Buenos Aires har det varit mycket jag längtat efter, bland annat svensk mat och närheten till naturen. Visst har det varit fint att få återfinna dessa saker, men helt ärligt anpassar man sig som människa till olika förhållanden. Om jag inte hade varit inställd på att min tid i Argentina var begränsad tror jag att jag lättare hade accepterat min vardag. Jag vet iallafall att jag föredrar människorna i Argentina – så öppna, varma och ärliga. Det är inte konstigt att prata med människor på gatan, säga goddag och godkväll och hälsa personer du inte känner med en kindpuss. Vi svenskar har många goda egenskaper, men vi kommer inte ifrån att vi över lag är ganska kalla och distanserade mot människor vi inte känner. Jag identifierar mig ofta som väldigt svensk – jag hatar att prata med folk på gatan och håller mig gärna på avstånd från människor jag inte känner, men tiden i Argentina har förändrat mig och jag tror att alla skulle må bra av att få lite mer av sydamerikanernas värme. Jag försöker inte förneka att det finns andra folk som också har den här värmen, men jag gjorde denna insikt i Argentina.

Nu tänkte jag försöka göra ett litet urval av bilder som kan sammanfatta mina knappa sex månader som volontär i Buenos Aires.

IMG_5025

IMG_5028

Centro Karios – Retreatcentret utanför staden där vi spenderade den första tiden

IMG_5045

IMG_5050

Feria de Recoleta – Vår första utflykt i staden, min favoritmarknad

IMG_5152IMG_5156

IMG_5163

Vår första utflykt själva till Palermo och Plaza Serrano – empanadas och vår första glass (ingen bild tyvärr)

Puerto Madero – Hamnen med skyskraporna och ”kvinnobron”

IMG_5328

IMG_5329

Hillsong Buenos Aires – den nystartade församlingen som vi hade förmån att få gå till

Vår handledare Sofia förärade oss med sin närvaro en vecka då vi fick guida runt henne i staden, det skrev jag om här och här.

IMG_5543IMG_5511IMG_5530IMG_5589

IMG_5562

Runt Lucia hade vi varit i Argentina i snart 3 månader och åkte till Uruguay för att förnya vårt turistvisum

IMG_5646IMG_6201IMG_6327IMG_6218

IMG_6349

Över jul tog vi en buss till norra Argentina och Brasilien för att besöka de fantastiskt vackra Iguazú-fallen

IMG_6434

Vi förlängde 5-månadersperioden för att i januari bege oss ut på en 3 veckors backpackerresa med slutdestination Machu Picchu, Peru

IMG_6509IMG_6518IMG_6538

IMG_6662

I Bolivia började vi med en 3-dagarstur med Jeep då vi bland annat fick uppleva saltöknen Salar de Uyuni och en nationalpark

IMG_6764IMG_6828IMG_6755IMG_6789IMG_6844IMG_6854

IMG_6883

Vi besökte två större städer i Bolivia – Oruro och La Paz

När vi kom till Titicacasjön tog vi en välförtjänt vila på Isla del Sol och åkte sedan vidare till Peru där vi besökte Urosöarna och ön Taquile

I Cusco kollade vi på ruiner innan vi begav oss mot Aguas Calientes

IMG_7404IMG_7431IMG_7456IMG_7484IMG_7494IMG_7500IMG_7552IMG_7564IMG_7529IMG_7565IMG_7582IMG_7596IMG_7592

IMG_7601

Den 26:e januari nådde vi vårt mål på resan – det otroliga underverket Machu Picchu

IMG_7633IMG_7684IMG_7658IMG_7666IMG_7651IMG_7653IMG_7628IMG_7731

IMG_7735

Min sista arbetsdag på Renuevo var ganska känslofylld – skulle jag verkligen lämna alla dessa fantastiska kollegor och barn? 

IMG_7736

Jag hoppas att ni har tyckt att det varit roligt att läsa om mitt halvår som Saltvolontär i Argentina, men det kommer aldrig att kunna mäta sig med hur roligt jag har haft det!

Nu tackar jag för mig!

Nedräkning – en arbetsdag kvar

Nu är vi i slutet av sista veckan här i Buenos Aires, Argentina. Tiden har flugit iväg på gott och ont, men jag känner inte riktigt förrän nu att jag har vant mig vid den här livsstilen och på det sättet känns på det sättet lite (mycket) tråkigt att jag nu kommer att lämna landet på obestämd tid. Om det inte vore för några planer som inte går att boka om hade jag utan tvekan valt att stanna kvar några månader till! Livet här är så annorlunda mitt liv i Sverige och jag känner mer att jag lever på min tro, att jag varje dag påminns om att tacka Gud för hans nåd och be om beskydd och hjälp att leva efter Guds vilja.

Jag tänker mig ett avslutande inlägg innan vi åker på måndag och även ett sista inlägg när jag är tillbaka i Sverige med lite tankar och bilder för att knyta ihop den här bloggen.

Tankar om: Lärdomar

Tid

Något av det absolut jobbigaste när jag kom hit (och i ärlighetens namn stör jag mig fortfarande på det) är argentinarnas (eller sydamerikanernas för den delen) syn på tid. Skandinaver är ju kända för sin punktlighet, men det är inte förrän jag kom hit som jag förstod varför – det är väl självklart att om man bestämmer en tid så är det den som gäller? Eller? Såklart finns det vissa omständigheter som kräver punktlighet här också, men när vi berättar att om man blir 10 minuter sen i Sverige så meddelar man det, så blir de helt chockade. På gudstjänster är det till exempel drop in i minst en timme från det att gudstjänsten börjat (och det innebär alltså inte när det är sagt att den ska börja), kommer du sent till en gudstjänst i Sverige får du smyga in lite diskret och sätta dig längst bak, och även då får du en del dömande blickar efter dig. Det är många gånger som jag tar en försening som något personligt, jag blir ofta stött och irriterad och känner att personen i fråga inte respekterar mig eller människorna i sin omgivning. Uppenbarligen så funkar ju en lösare syn på tid, men bara om båda parter delar samma synsätt. Egentligen måste det vara rätt skönt med en så avslappnad inställning, jag kan tänka mig att stressnivån här är betydligt lägre än i Sverige. Varför är minuter så viktiga för oss svenskar?

Pengar & lycka

Att ha pengar på banken, tillräckligt för att försörja din familj, är i stor utsträckning en självklarhet i Sverige. Visst finns det mer och mindre förmögna familjer men de flesta kan nog ändå kategoriseras som medelklass. Jag har inte läst på om det här så jag ska inte säga för mycket, men jag vill ändå ta upp den här insikten. Min tanke innan jag kom hit var att barnen jag skulle arbeta med antagligen skulle må dåligt och vara ledsna, för att de var fattiga. Nu skäms jag för min okunskap, men jag inser också hur otroligt lärorikt det var för mig att ”uppleva” fattigdom. Majoriteten av barnen jag arbetar med kommer från slumområdet Villa Martelli, och de är precis som vilka barn som helst – busiga ibland, arga ibland, ledsna ibland, men mest av allt glada! Barn är barn och de förstår inte innebörden av att vara fattig eller rik. Det tycker jag är ett bra exempel på att lycka inte kan mätas i pengar, men något som samhället försöker få oss att tro. Sen att barnen har tillgång till en trygg plats som Renuevo måste vara guld värt för deras uppväxt, för klimatet är hårt i slummen. Allt eftersom att barnen växer upp kommer de att utsättas mer och mer för det, och att de då har upplevt klimatet på Renuevo tror jag kan vara väldigt värdefullt, att de inte bara accepterar det vad de ser att vara rätt utan att de har något att jämföra med. Det jag vill komma fram till är iallafall klyschigt nog, att pengar inte är jämställt med lycka.

Tankar om: Mitt arbetet som volontär

Jag är verkligen glad att jag hamnade på just Renuevo. Det fullständiga namnet är ”Centro Comunitario Renuevo”, vilket jag fritt översätter till ”Allaktivitetshuset Förnyelse”. Mitt arbete har jag haft lite svårt att förklara, men jag har oftast beskrivit det som att jag är en resurs på läxhjälpcentret som pågår måndag-fredag 9.00-17.00 med en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen.

För det första tog det ett ganska bra tag att komma in i arbetat eftersom att jag knappt pratade spanska när jag kom hit i september. För det andra trodde jag att jag om något skulle få lära ut engelska, men det fanns redan en argentinsk volontär som gjorde det, och jag insåg att för att lära ut engelska till dessa barn behöver ens spanska egentligen vara bättre än engelska. Sakta men säkert började jag inse att jag inte skulle ha någon särskild uppgift på Renuevo. Något som jag måstat påminna mig om, om och om igen, är att en volontärs uppgift inte är att ersätta någon. Det har till och från varit jobbigt för mig att acceptera, då jag ibland kommit till jobbet och inte gjort något mer än att sitta och rita. Jag har ett behov av att känna att jag gör nytta, och som volontär finns det stunder då du, åtminstone praktiskt, inte kan hjälpa till med något för arbetsplatsen kan inte vara beroende av en volontär.

Jag har nog också ibland känt extra press på mig själv för att jag har blivit utskickad hit på ett uppdrag. För några veckor sedan kollade jag på SVT’s ”Familjer på äventyr”, och där följer de bland annat en missionärsfamilj i Ecuador. Mamman i familjen, Emma Gunnarsson, sa något som verkligen träffade mig.

”Det kan komma över mig att jag är utsänd missionsarbetare, och jag måste vara perfekt. Men det är inte så det funkar, det är ingen som är perfekt.”

De första månaderna kunde jag ibland känna att jag inte borde vara här, jag kände att jag behövde prestera för att förtjäna att vara här. But God works in mysterious ways, och ibland får man bara inse att han ville ha mig här (som jag skrev om i förra inlägget). Även om bilden av en volontär är någon som offrar tid av sitt liv för att göra något bra för någon annan, så känner jag mig inte alls så. Jag känner mig så välsignad på så många sätt att jag fått den här chansen, och jag har fått så mycket mer än vad jag känt att jag kan ge. Förhoppningsvis har jag ändå kunnat bidra med något på Renuevo.

Tankar om: Söka till volontärprogrammet

För att komma tillbaka på banan med bloggandet tänkte jag skriva några lite mer informativa inlägg. Det jag framställt i bloggen hittills har väl varit mest praktiskt – vad jag gjort och vad som hänt, men det kan kanske också vara intressant att höra hur jag kom att välja att söka Salts volontärprogram, mina tankar kring arbetet, hur jag upplevt det och vad jag lärt mig.

Till en början har jag redan nämt tidigt i bloggen hur jag kom att åka ut som volontär, men jag tänkte berätta lite kortfattat om det igen. Det var ett ganska spontant beslut jag tog, men i mitt liv har det sett ut så att de spontana större besluten jag fattat oftast visar sig vara väldigt bra beslut. När jag hittade Salts volontärprogram förra våren kändes det som att allt klickade.

Salt är ju kopplat till EFS-kyrkan som jag haft kontakt med sedan jag var barn, vilket direkt gjorde det extra intressant. När jag läste att länderna man kunde välja mellan var Burma och Argentina blev det än mer tydligt att det var rätt för mig. Inte för att jag hade den minsta förkunskap om Argentina mer än att det låg i Sydamerika och att de talar spanska. Men då jag sedan tidigare talar franska har jag haft som tanke att nästa språk jag vill lära mig är spanska, som är förhållandevis likt franskan. För att få åka till Argentina behövde man dock ha studerat lite spanska, och av en slump(?) så hade jag läst Spanska steg 2 som valbar kurs på gymnasiet (egentligen hade jag inte valt det men då kursen jag tänkte läsa blev inställd passade mig inga andra kurser än just Spanska steg 2, och det var ju en himla tur(?) för annars hade jag kanske inte kunnat åka). Att sedan jobba med barn (som det med största sannolikhet skulle innebära) är något som jag gjort lite till och från under mitt ”vuxna” liv – ungdomskvällar i kyrkan, au pair-år samt hjälpt till med barnsamlingar i kyrkan under mitt år på Liljeholmens folkhögskolas bibellinje. När jag kontaktade Sofia (ansvarig handledare för volontärprogrammet) för att gå lite mer detaljerad information fick jag reda på att den obligatoriska förberedelsekursen på Sidas kursgård i Härnösand normalt hölls sista veckan i augusti tappade jag hoppet litegrann eftersom jag skulle befinna mig i Frankrike vid det laget. Efter många om och men visade det sig att Salt inte fått några platser på kursen i augusti så volontärerna skulle behöva gå på kursen i september istället vilket innebar att jag skulle vara i Sverige igen.

Ja, som ni förstår så var det ganska självklart att om jag skulle välja att åka som volontär så var det just Salt volontärprogram jag skulle åka genom.

*(?) innebär att jag inte tror att det var slumpen utan att Gud var ganska så inblandad

För ett år sen hade jag aldrig trott att jag skulle stå mitt i världens största saltfältIMG_6539

Bättre sent än aldrig

Ursäkta det ovanligt långa uppbrottet på bloggen, till mitt försvar så är det fortfarande sommarlov här nere. Tror till och med att jag glömde berätta att Elina och jag planerat en minibackpacker(fritids)resa. Egentligen var den planerad till efter volontärperioden, det vill säga mitten på februari till början av mars, men då jag lite oväntat fick veta att Renuevo skulle stänga verksamheten hela januari (istället för att ha fritids) så bestämde vi för att ta våra 3 veckors resande i januari istället. Jag är medveten om att jag framhävt vårt resande mycket den senaste tiden, men tro mig, vi jobbar faktiskt mer än vi reser.

Kvällen den 8:e januari började vi resan med att ta långfärdsbuss (drygt 20 timmar) till Salta i norra Argentina. Därifrån inledde vi äventyret som efter 3 veckor skulle ta oss till Cusco, Peru, där vi bestämt att vi skulle besöka Machu Picchu. Största delen av resan spenderades i Bolivia där vi var med om mycket och hittade även resesällskap i form av en argentinsk tjej, hennes mamma och en idrottslärare.

Ritade en teckning på jobbet som illustrerar vår rutt – rektorn ville spara den

Jag har oändligt med bilder (och Elina har mer) från resan då vi i princip tog kort varje dag på nya saker och nya ställen. För att jag ska orka uppdatera mer regelbundet sista tiden gör jag latmansvarianten och ger er ett urval av bilden från Machu Picchu: IMG_7404IMG_7419IMG_7479IMG_7484IMG_7437IMG_7500IMG_7550IMG_7582IMG_7552IMG_7603

Jul i Iguazú

För att inte det här inlägget ska bli alldeles för långt så tänkte jag fokusera på bilderna, vilket ofta är det viktigaste efter en resa till Iguazufallen dit Elina och jag åkte över jul. Detta blir väl lite som en försenad julklapp samt det sista inlägget 2015.

Resan gjorde vi med långfärdsbuss, och i det här landet lever den verkligen upp till sitt namn – 19 timmar tog oss resan från Buenos Aires till Puerto Iguazú. Sedan blev vi strandsatta vid passkontrollen mellan Argentina och Brasilien då bussen åkte iväg utan oss. När vi tillslut klarat av passproceduren vid den brasilianska passkontrollen hoppade vi på en ännu en buss och åkte till sluthållplatsen. Jag skojar inte när jag säger att Gud sände oss en skyddsängel i form av en man på bussen som pratade spanska (i Brasilien talas ju portugisiska) och han hjälpte oss att hitta en taxi och tala med chauffören åt oss som tog oss över hela stan för att tillslut stanna vid vårt hotell.

Dagen därpå, självaste julafton, hade vi bestämt att vi skulle åka till den brasilianska sidan av fallen. Vi bokade transport via hotellet som skjutsade dit oss i bil på ca 5-10 minuter. Morgonen var en ganska blöt och regnig historia men vi njöt ändå av den fantastiska utsikten över fallen.

IMG_5609IMG_5615IMG_5631IMG_5637IMG_5638IMG_5646IMG_5649IMG_5668IMG_5671IMG_5675IMG_5680IMG_5698IMG_5710IMG_5723Det tog dock inte hela dagen som vi tänkt, så när vi var klara gick vi till en fågelpark i närheten (Parque das Aves) som riktat in sig på att föda upp utrotningshotade fågelarter. Förmiddagen i nationalparken och eftermiddagen omgivna av färgglada fåglar och fjärilar gjorde det helt klart till en oförglömlig julafton (även om det var svårt att förstå att det faktiskt var julafton). På kvällen skypade vi med våra familjer och åt en julmiddag i hotellets restaurang.

På juldagen var vårt nästa mål såklart den argentinska sidan av fallet, som vi läst skulle vara bättre än den brasilianska. Vi bokade via hotellet vilket blev betydligt mer kostsamt (Argentina är verkligen inte ett billigt land). Vi åkte iallafall minibuss dit, och det bästa var att chauffören skötte passprocessen åt oss så vi behövde bara sitta kvar i bussen och vänta. Nationalparken var himlen på jorden, en övernaturligt vacker miljö med regnskogen och de mäktiga vattenfallen. Vi hade egentligen bokat en båttur ut till fallen men det var tyvärr fullbokat när vi kom dit. Det var iallafall en helt fantastisk dag med strålande sol och magiska vyer.

IMG_6140IMG_6141IMG_6151IMG_6164IMG_6169IMG_6178IMG_6186IMG_6188IMG_6192IMG_6198IMG_6202IMG_6216IMG_6231IMG_6242IMG_6256IMG_6269IMG_6276IMG_6304IMG_6310IMG_6327IMG_6347IMG_6361IMG_6364

I lördags (annandagen) skulle vi åka hem på eftermiddagen så vi bokade transport via hotellet tillbaka till Puerto Iguazús bussterminal. Kl 17.30 åkte vi därifrån och kom fram till Buenos Aires bussterminal 12.20 dagen därpå, you do the math.

Det var allt för  mig år 2015.

Lucia och visumresan del 3

På söndagen var det ju faktiskt 3:e advent och Lucia. Det blev en relativt lugn morgon men jag var såklart tvungen att kolla på luciamorgon i SVT och så såhär såg det ut (jag hade sparat några saffransgifflar från Sofias besök som jag passade på att äta upp), bjuder även på några bilder från hostelet.

När vi gjort oss i ordning gick vi åter igen till gårdagens park där det idag var en sjudundrans marknad (den tog aldrig slut!). Elina köpte ett par byxor och jag köpte två snoddar (big spenders). Sedan letade vi oss till bussen och efter en bra stund kom bussen vi skulle ta, det kostade hela 7kr att åka in till centrum. Vi bad om att få åka till Plaza Independencia som tydligen är ganska central, och när det tillslut bara var vi och en kvinna kvar på bussen vänder sig chauffören till oss och förklarar att det är slutstation och pekar mot torget. För att vara ett större torg i en huvudstad var det extremt lite folk som rörde sig där, sammanlagt var vi kanske 8 turister. Vi fortsatte in i det som var ”gamla stan” och det var verkligen hur tråkigt som helst. Det berodde säkert delvis på att det var söndag men alltså, inga charmiga gator eller fin arkitektur, bara män som kollade snett på oss.

Vi kom ner till hamnen som var en renodlad industrihamn vilket innebar att vi inte ens kunde se vattnet. Gick förbi en liten saluhall och köpte sorbet och stod utanför McDonalds i försök att få WiFi, men det verkar inte finnas på McDonalds i Uruguay. Efter att ha gått in på ett matbutik och köpt varsin pajbit gick vi och satte oss på en bänk, men märkte lite för sent att mittemot satt ett gäng män som försökte prata med oss så efter några tuggor bestämde vi oss för att gå vidare till bussen. Sammanlagt väntade vi säkert i 40 minuter på att rätt buss skulle dyka upp, vid ett tillfälle bytte vi gata och hållplats. Något som skiljer sig från BA är att busschaufförerna är väldigt tillmötesgående. Om jag skulle ha frågat i BA om bussen gick förbi det här stället hade busschauffören bara sagt nej och stängt dörren. Här började han istället fundera på vilket bussnummer vi skulle ta från den här hållplatsen och tillslut hörs en röst från bussen att det är nr. 116 vi ska med. När denna buss äntligen kom var det en enorm lättnad kan jag lova.

Väl tillbaka bytte vi om, värmde på våra pajbitar (första gången vi använt mikrovågsugn på 3 månader) och gick ner till stranden där vi slappade och njöt av det svalkande vattnet. När solen började försvinna bakom höghusen bestämde vi att det var dags att säga hejdå till havet för den här gången, det var iallafall den första Luciadagen jag spenderat liggandes på en strand. Inför sista kvällen hade jag ändå gjort lite research för att se om det fanns några restauranger i närområdet, så vi gick in på lite smågator och försökte följa Google Maps förslag.

Tillslut råkade vi bara gå förbi en liten uteservering som inte såg särskilt mycket ut för världen, men vi bestämde oss för att fråga efter menyn iallafall och efter en liten titt bestämde vi oss för att chansa. ”Restaurangen” Lo del Tio var inte större än ett rum, och själva köket var i rummet med en bardisk som skiljde det från matgästerna (det fanns ca. 3 bord). Elina beställde lasagne och jag tog en skaldjursrisotto. Det var ett så himla mysigt ställe med en äldre dam som servitris och sprang runt och servade de kunderna som var där, och två yngre killar som stod i köket. Maten var god och inte alls dyr, både servitrisen och kockarna frågade om vi inte kunde ta med oss maten eftersom ingen av oss lyckats äta upp de stora portionerna. Det var så synd att det var får sista kväll och vi visste att vi inte skulle ha tid att äta maten imorgon. Innan vi skulle gå började kockarna prata med oss och fråga vart vi kom ifrån, hur gamla vi var och lite allmänt. De sa att nästa gång vi kom till Montevideo var vi bjudna dit, haha alltså så himla gulligt.

Nästa morgon klev vi upp tidigt eftersom vi var tvungna att ta ut pengar för att betala hostelet kontant. När vi ätit frukost och packat ihop hade vi ändå tid innan vi behövde gå till bussen, men just då blev det strömavbrott i stan. Vi hängde kvar ett tag på rummet innan vi tog på oss ryggsäckarna, sa hejdå till en av de ansvariga och gick mot bussterminalen. Stresshandlade lunch och begav oss sedan till bussen som tog oss till Colonias båtterminal på bara 2 timmar (men en betydligt skumpigare väg). När vi köade för att gå på båten hörde vi att de bakom oss pratade svenska så vi pratade lite med ett par som hade backpackat i Brasilien och Uruguay i 1,5 månad och nu skulle till Argentina. Det kändes lite udda att stöta på svenskar men ändå kul att inse att världen inte är så stor ändå. Kl 17 var vi tillbaka i Puerto Madero och vi gick till tåget. Kl 19 kom vi hem och var väldigt lyckliga över att få duscha av oss.

Visumresan del 2

Det var under den 3 timmar långa bussresan jag insåg hur väldigt annorlunda livet i Uruguay är från livet i Buenos Aires. Bussresan tog lång tid då vi åkte en omväg för att stanna i alla små orter längs vägen. Det som gjorde störst intryck på mig var som sagt naturen, orörda landskap med djur som betade längs med vägen. Medan Elina sov satt jag och tittade på alla solbrända mopedister och herrelösa hundar. Vid ett tillfälle såg jag även en moped med en häst springandes intill.

När vi äntligen kom fram till busstationen strax efter kl 18 begav vi oss direkt iväg mot hostelet till fots. Med hjälp av ”kartappen” i mobilen var det lätt att hitta även om det tog oss ett tag. Vi hade fått tips om just det hostelet av en tidigare volontär, tror egentligen inte att jag skulle valt det själv men det var relativt billigt och väldigt avslappnat. Två brasilianare (de talade iallafall portugisiska) med dreads skötte incheckningen och sedan fick vi en liten rundtur i den lilla byggnaden. Vi hade bokat ett 6-bäddsrum då det var billigast men det var bara en till tjej som bodde där. Efter någon timmes vilande på rummet (WiFi, once again) så tänkte vi gå ner till strandpromenaden som låg knappt 10 minuter bort för att leta upp någon trevlig restaurang. Vi insåg väldigt fort att detta inte var rätt ställe. Strandpromenaden Rambla de Pocitos är ett populärt område för lokalbefolkningen att sätta sig ner och umgås på kvällskvisten när temperaturen sjunkit en aning. På tal om uruguyaner så hade vi hört att de alltid går omkring med termos under armen (med varmvatten för att dricka mate), och det var komiskt hur väl det stämde. Överallt mötte vi människor med sina termosar och matekoppar. Iallafall gick och gick vi längs med promenaden som påminde mig om Nice, och tillslut så såg vi någonting som liknade en restaurang av något slag så vi gick dit. Det visade sig vara en billigare restaurangkedja där vi slog oss ner på uteplatsen och beställde varsin pizza. Innan vi gick därifrån köpte vi varsin pinnglass (förstå gången vi ätit pinnglass på 3 månader!). Efter att vi gått ner till stranden och känt på vattnet (som några fortfarande badade i vid 22.30) vandrade vi tillbaka till hostelet.

Rambla de Pocitos, by night

IMG_5547

På lördagen hade vi egentligen bara planerat att ta det lugnt på stranden. Jag hade dock kollat om det fanns några sevärdheter i närheten (för att slippa lära oss bussystemet som tydligen var ganska krångligt att förstå sig på) och insåg att det låg en park med marknad några kvarter bort. När vi kom dit insåg vi att det inte var någon marknad idag men vi strosade ändå runt ett tag och tillslut kom vi till ännu en strand. På vägen hem gick vi förbi en matbutik och blev alldeles till oss över utbudet och priserna och köpte bland annat med oss mozzarella och tomat som vi åt till lunch på hostelet.

Efteråt gjorde vi oss i ordning för att gå till stranden dit vi kom strax efter kl 16. Vi blev båda som barn när vi fick slänga oss i det svalkande vattnet (det är så fantastiskt att bada i havet!) och låg och njöt länge. Tyvärr såg det ut som att det skulle bli regn så efter några timmar tog vi vårt pick och pack (samt massvis med sand) och gick hemåt. Till middag blev det faktiskt samma restaurangkedja som gårdagen fast betydligt närmre. Jag beställde pommes frites med champinjonsås och det var så sjukt mycket pommes frites så jag lyckades äta upp hälften genom att tvinga i mig (gillar inte att slänga mat). Efteråt var vi båda extremt mätta och bestämde att gå en sväng längs med strandpromenaden för att smälta maten. Eftersom vi inte ville gå jättelångt satte vi oss ner på en bänk för att sedan kunna vända håll utan att det såg konstigt ut.

När vi satt där kom det ett gäng killar och frågade om de kunde ta kort med oss (växlande mellan spanska och engelska), jag frågade varför de ville ta kort men de kändes inte hotfulla så tillslut accepterade vi deras förfrågan och rätt vad det var omringades vi av 6-8 killar och en förbipasserande man fick ta kort på oss. Elina och jag blev så himla överrumplade att vi bara kunde skratta åt det när vi sedan återvände hem. Men det var faktiskt en sak som förvånade oss – i Uruguay blev vi väldigt uppmärksammade av män (inte alltid på ett så önskvärt sätt), och vi förstår fortfarande inte hur det kommer sig eftersom vi inte har så exotiska utseenden. Senare på kvällen kom det utlovade regnet, och väldigt mycket. Det visade sig dock vara bra för regnet som var beräknat till söndagen uteblev.